2012 - ge mig klyschor som tid till att hitta mig själv, en romantisk lägenhet och konstnärer som beundrar mig målar av mig sjunger om mig dör för mig.

Annars kan jag nöja mig med ett sinne för kaffe och en Martina Lowden-garderob.

Det är natt efter en konstig jobbig overklig vecka, och jag borde kanske älta reda ut och ta itu med sorg.
Men istället för att tänka tittar jag på Moulin Rouge för minst sjuttionde gången och känner mig som fjorton igen; ledsen men lugn.
Jag är inte fjorton längre, men kanske är jag ännu mer Satine nu än då. Jag är Satine och du är Christian - men vi har inte en sjukdom eller elak greve att skylla vår förstörda kärlek på; bara min osäkerhet och egoism.
Å andra sidan tänker jag: hur kan jag vara orolig över min egoism, när det finns personer som från en dag till en annan inte existerar längre?